Kentuckyseven

Nu är den äntligen här. Wolfmothers senaste. Andrew Stockdale levererar en svinigt skön 70-tals Zeppelinrock utan att ursäkta sig. Låtarna smakar utsvängda jeans och rostiga folkabubblor. Laddat med stenhårda gittarer och utomjordiska basgångar. Man blir inte besviken på något sätt. Plattan Cosmic Egg lever definitivt upp till förväntningarna. Att den kommer att hamna på de flesta Best of 2009 behöver man inte fundera på länge. Den kommer att hamna på min lista hur enkelt som helst. Get it while it’s hot.

Bandet kommer till Way Out West i Slottsskogen i sommar. Oh broder, vad jag ska se den konserten.

Okkervil River är från Austin, Texas. Bandet lirar en musik som fullständigt vibrerar av … ja, vad kallas det där nu? Det där som gör att man lyssnar lite extra noga? Trycker örat mot högtalaren. Det där nerviga, äkta, skitiga? Beats me. Men jag vet att jag gillar det.

Sjumannabandet har dessutom den goda smaken att ge ut en bonusplatta, med alternativa versioner av originallåtarna. Något för andra band att ta efter.

Okkervil är indie med stil. Bara att älska.

Betyg: Sex av sju K7´s.

Jag faller direkt för Ritters platta. Som fallfrukt i oktober. Han låter extremt mycket Bob Dylan 1966, när Dylan lämnade folkvisan och blev elektrisk. Fruktansvärt bra, med andra ord.

När Josh Ritter spelade in plattan fyllde han en ladugård i Maine och tog med sig nio begåvade musiker. Resultatet blev en av 2007 allra bästa skivor.

Betyg: Sex av sju.

Pete Doherty har lyckats, genom sina heroindimmor, att göra en helt makalöst bra indieplatta. Shotters Nations är drygt tillbakalutad, ändå hela tiden uppkäftig och tyken. En klassiker i mina hårbevuxna öron.

Gitarrspelet av Doherty och Mik Whitnall är så överjävulskt bra att jag direkt går ner på knä för att sedan vältra över i en sleazy lotus-ställning.

Jag vill ta hem grabbarna till mitt Wii Guitar Hero och bjuda på en helkväll. Med popcorn och bitterljuv folköl.

Betyg: Sex av sju.

Kings of Leon presterar sydstatsrock med hjärna. En ovanlig och fantastisk kombination.

Man måste gilla Caleb Folowill röst för att gilla K-o-L. Han sjunger manerat, men i mina öron känslosamt och rivigt. Ett par av rockvärldens allra coolaste stämband som hela tiden överraskar.

Caleb har tre bröder och en kusin med sig i bandet. De groovar loss hämningslöst i Leonland. Plattan är mörkare och lite krångligare än svinsköna ”Aha shake heartbrake” som kom för två år sedan. Men lika underbart bra.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Jack Daniels ur plommonstopet

Black Mountain ligger på samma bolag som Okkervil River, Jagjaguwar, det säger en del. Men inte allt.

Det känns som en mix av så många olika prylar, så jag vet inte riktigt var jag skall börja. De har iallafall lyckats riktigt bra med sin platta. Det är jag säker på.

Det känns nutida och samtidigt 70-tal. Det känns flummigt och droginfluerat, samtidigt känns det extremt prydligt.

Cymbalerna lär vara fulla med djupa kratrar efter deras spelningar, det är jag helt övertygad om. Det tyder på att man gillar rocknroll.

Det känns till en början som nåt man hört 100 gånger förut. Men ju längre in i mörkret man kommer, ju mer obekant låter det. Gillar. Gillar mycket. Jag behöver vara själv med den här plattan tror jag. Kanske en liten JD som enda sällskap. Eller en Canadian Club? Gimme 5.

Återigen lyssnar vi på kanadensare. Det mesiga men väldiga landet i väster har blivit ett Kentuckyland. Men – for the record Morrisey – vi gillar inte heller deras säljakt.

Här handlar det om psykadelisk 70-talsdoftande rock n´roll i form av Black Mountain. Det är deras andra skiva och den är utomordentligt ojämn. Men det svänger svårt ibland.

Vissa låtar, som Evil ways, är fulla av psykos och drag. Andra, som Queens of play, blir bara jobbiga och jag känner för att plugga mina öron med lönnsirap och bacon.

Plus i kanten; en av låtarna är 16 minuter lång. Respekt.

Betyg: Fyra av sju K7´s.

Andrew Bird beskrivs ibland som indiepopens framtid. Killen, som faktiskt har fiol som första instrument, infriar inte de högt ställda kraven på Armchair apocrypha.

Däremot är Bird en skön bekantskap. Bäst är han när låtarna är enkla och avskalade, ”Armchairs”, ”Scytian Empires” och visselbiten ”Cataracts” är bra exempel.

Vemodigt och vackert, bra texter överlag. Plattan kommer åka fram i sommar, någon gång mellan middagsluren och avecen, var så säkra.

Betyg: Fem av sju K7´s.
Drick till: ESB, extra strong bitter

Jason Collett är en kille med många spett i eldtunnan. Nu har han tagit paus från bandet Broken Social Scene och satsar hela sitt kanadensiska hjärta på solokarriären.

Han har ett skönt sound, och låtarna flyter på enligt singer-songwriter-formulär-ett-adam. Collett har fattat att man inte behöver uppfinna skäggstubbet igen.

Visst, jag har hört det förut. Visst, jag gillar det. Visst, jag tröttnar rätt snabbt. Svaaaag fyra.

Betyg: Fyra av sju K7´s.

Debutskiva från två NYC-grabbar som kan vara metals framtid. Hårt ljud, knappt någon sång och låttitlar som ”Song 17A” och ”Song 17B” ger plattan en kompromisslös känsla. Och ja, jag diggar.

The Austerity Program är förbannade. På sina gitarrer, på omvärlden, på dagens lunch. Det är uppfriskande. Jag blir också förbannad när jag lyssnar. Välter demonstrativt pennvässaren.

Det blir en klar femma. För att få högre betyg hade jag behövt lite mer variation, lite bredare melodier. Men det är ändå anteckningar i marginalen. Black Madonna är en grym, och skrämmande, platta.

Betyg: fem av sju K7´s.
Drick till: rårörda lingon