Kentuckyseven

Dolorean – The Unfazed
Releasedate 18/1 2011

After I got to know the great band Dolorean, from Portland Oregon, I knew. That there’s hope for the great American music-scene. Bands like Dolorean rarely get the spotlight in commercial radio or press, but are greatly appreciated among the likes of Kentuckyseven-readers.

I listened to Dolorean’s first album and said to myself, this is real. Real music from real musicians. The lyrics are storys, the sound is pure and fresh, yet carry a heritage from great American music-history. Al James, the songwriter and vocalist is like a storyteller with warmth, depth and compassion and from the short contact I’ve had with the man, he is a great person too.

The Unfazed is no exception, it’s even larger. The opening song Thinskinned is extraordinary, with the piano, and lyrics like it was a love-story-gone-bad anthem.

Al James and Lara Miller get together in Country Clutter, second track of the album, their voices are melting together and create a comfortzone, where I gladly remain for days and days.

Titletrack sets the mood and emphasize the American singersongwriter culture in a way I think that many artist would sacrifice plenty to create.

The Unfazed is bound for something great. My hope is that Dolorean will meet a larger audience during 2011, the band surely deserves a great audience. My only wish for Christmas is that the rest of the world sees their splendor…
The album will surely end up in many Best Of 2011 lists… I know I have a place for it.

Six out of seven K7’s – just like that.

Finns det mer än sju Kentuckysevens? Skitsamma. Det spelar ingen roll. Kvällen i Scandinavium var alltiett. Det var ungdomshjälten som tog fullformatet och bara stack iväg. Transistorn blev en 63-tummare, moppen blev en sportbil, diskokulan blev en storstad. Ni fattar.

Jag och Buffy drack grappa, kramades och ramlade ut i GBG-natten. Vi missade inte en hotellbar på vägen. Det var en kväll värdig en mästare, värdig Håkan Hellström.

Låtlistan? Överjävlig. Allt var bra, det som kittlade allra mest var 13, Jag vet inte vem jag är men…, Jag vet vilken dy…, Hurricane, Gårdakvarnar, Tro och tvivel, River en vacker dröm, Du är snart där, Vi två 17 år.

Allsången på slutet är något jag alltid tar med mig. Och realisationen, uppenbarelsen och det självklara i att Håkan har växt upp till en stjärna, en fullträff som aldrig klingar av, en publiktämjare och en dåre. En kille jag är glad att fått följa. Vi ska bli gamla tillsammans, han och jag.

1. Dom där jag kommer från

2. Kom igen Lena

3. Saknade te havs

4. 13

5. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

6. Mitt Gullbergs Kaj paradis

7. Klubbland

8. Jag vet vilken dy hon har varit i

9. Hurricane Gilbert

10. Jag har varit i alla städer

11. Magiskt men tragiskt

12. Shelley

13. Gårdakvarnar och skit

14. Tro och tvivel

15. Ramlar

16. En midsommarnattsdröm

17. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

EXTRANUMMER:

18. Nu kan du få mig så lätt

19. För en lång, lång tid

20. Känn ingen sorg för mig Göteborg

21. River en vacker dröm

22. Du är snart där

EXTRA EXTRANUMMER:

23. Vi två, 17 år

…för sista låten när du skriker ’ljug för mig, ljug för mig’.

…för ’Shelley’ och raderna om hur du krymper i regnet.

…för de 39 graderna i ditt svårt svängande titelspår.

…för tvärflöjten, den jävla tvärflöjten.

…för cigaretten på omslaget, den lilla jackan.

…för odyssen genom ’River en vacker dröm’, Slottsskogen all over.

…för alla spelningar genom åren, all kraft som gjort livet lättare att bära, roligare att leva, bättre.

…för din rädsla att växa upp, din uppriktighet och melankoli.

…för din ärlighet, din kärlek, ditt uppror.

…som fan. Vi ses 6 november. Tills dess sitter jag här med texthäftet i näven. Med förväntan i luften. Med ett glas i näven och en enda tanke att tänka. ’Ljug för mig, ljug för mig’.

Har nog haft lite problem med psych-rock tidigare. Det har känts lite för jobbigt, lite som att det blir lite för mycket av det goda.

Men det var innan jag lyssnade upp Wolf People. Ett skönt brittiskt band med allt vad det innebär. Det smakar Zeppelin, Hendrix fast från 2000-talet. Gitarrsolon, psykedeliska flöjt-ljud och alla attribut som hör genren till.

Deras senaste alster ”Steeple” släpptes 12/10 och har fullständigt tagit över i iPoden. Kan bara digga. Sitter och trummar på knäna, gungar med och bara nickar helt öppet på spårvagn och buss.

Krävs ett par lyssningar för att verkligen komma in. Men det är det värt.

Betyg: 5 av 7 K7’s – Applåder.

Lyssna upp på Spotify: Wolf People – Steeple

Ps. Googlar man Wolf People, kan man få upp riktigt sköna länkar. Prova. Ds.

Ok, det är lite mer ordnat, justerat, producerat. Lite snyggare, mer vänligt, mer radio… men det är fortfarande Kings Of Leon. Fortfarande överjordisk sång från A.C. Followill. Fortfarande riktigt riktigt bra sväng. Skivan släpps 18/10 på iTunes. Klart för köp.

Öppningsspåret The End, känns som en ny On Call, en släpig skön ”dänga” med stora film-musik-kvaliteter. Kanske en slutscen? Radioactive som släppts tidigare är redan klar radiostjärna. Kommer liras sönder inom en snar framtid.

Back Down South, inleds med en inbjudan till dans, KOL säger själva att detta är låten som hänger upp familjeporträttet. Tillbaka till rötterna. Svänger det? Visst fan svänger det. Fioler, steelguitar. Saknas bara en banjo. Det är Back Down South, way down.

Av nån slug anledning lyckas alltid ”familjen” Followill avsluta med en riktigt skön tryckare… Med en svettig Caleb, som sig bör med van och säker ångest i rösten, vid micken. Precis så bra som det blir på ett bra KOL-släpp.

I min bok är KOL ett band att räkna med. Trots att de nu blivit ett band som till och med sjungs i Idol… För mig funkar det. Undrar bara när de kommer till Sverige och lirar.

Sätter på den igen, börjar om. Lika bra fortfarande.

Betyget blir 6 av 7 K7’s, rejält och bra.

Infinite Arms – at last.

Super-Seattle-Bandet har gjort det igen. Lyckats göra en raktigenom makalös platta.

Det känns som Band of Horses, det låter som Band of Horses, det är Band of Horses, hela vägen ut.

Efter att ha fått lite smakprov på plattan lite här och där, live och på nätet, kändes det att detta skulle bli nåt stort. För riktigt stort är det. Skivan spänner över alla genrer som man bara diggar rätt av.  Alt-Country-Progg-Ballader som svänger som bara fan.

Factory, Compliments, For Annabelle, NW Apt. listan över svinbra bitar, kan göras hur lång som helst. Och det värsta är, att man plattan har potential att växa, varje gång man sätter på den. Kan det bli såhär bra? Ja, det kan faktiskt det. Och det är det. Überbra på så många plan.

Får du chansen att lägga vantarna på den, gör det. Du behöver den. Kommer 18/5. Snart. Har du Spotify Premium, kan du lyssna på den direkt. Eller ännu bättre, klicka här.

Betyg: 7/7

17 april, var Kentuckyseven, tillsammans med drygt 1000 andra på Trägårn’. En helt vanlig lördag. I april.

Band of Horses, som vi har kallat Världens bästa band stod på scen. Och som de gjorde det. Låt efter låt, deras repertoar får andra band att avundas. På de två (snart tre) album som de ställt ut i skivhyllorna, saknas ingenting. Man får precis det man vill ha. Sen får man mer.

Spelningen är som vilken som helst av deras skivor. Överjävligt bra.  Känsligt, manglande, country och fantastiskt. Stämsången som Matt och Ben bjuder på är magisk. Till och med felplinket på Funeral känns bra.

Ser fler än jag, som torkar en tår ur ögonvrån. För så bra är Band of Horses. Har upplevt känslan två gånger tidigare. När det blir så bra så man vill gråta. Det här var en sån kväll.

Betyget: 7/7, vad annars.

Bara att låta skägget växa ut tills nästa gång.

kan det vara så att en av 2010 års bästa plattor etsar sig in i Kentuckysevens listor.

Midlake (Bella Union, vad annars) – som känns som de mjukat upp 70-talets sköna folk-rock och tagit in den i 2000-talet, helt obemärkt.

Fruktansvärt bra, känsligt, snyggt. Stort på det där sköna svettiga strålkastarsättet. Fatta.

Courage of Others känns bekant, men ändå ny.

Fem K7’s av sju möjliga.

Hurricane Gilbert. Som man älskat den skeve gitarristen i Håkan Hellströms augustifamilj, Håkans eget E Street Band. Visst – han lirar varje fredag kväll i På Spåret. Men lätt gjort, skönt förlåtet, svårt älskat.

Det är Daniel Gilberts första soloplatta döpt efter ett hak på en av långgatorna kring Järntorget. Det är ett jävla bra skiva.

Det börjar med Maelstrom. En suggestiv rocklåt som andas både Babyshambles, Broder Daniel och Neil Young. Sedan bara plattan väller fram. Jag kan inte tänka på något annat, it´s them damn city lights.

Vänta er inga sköna toner. Inget mys. Istället växer tio starka låtar fram. Hurricane har skapat en alldeles egen skiva, det skaver och det rycker och det gör ont och det känns så där alldeles riktig, riktigt som det gör när bra musik tar över universum.

Göteborg äter upp världen. Gott så. Bara prinsar kvar. Och ljudet av Gilberts gitarr ligger som ett soundtrack till den tunga himlen. Låt regnet komma.

# Betyg: Sex av sju K7´s.

# Drick till: JB straight.

Det finns klara plus och minus med Joel Almes andra platta. Som recensent tar jag mitt ansvar och stolpar upp dem härmed. Alla som känner sig berörda kan lämna sin kommentar nedan.

Plus: Det här liknar Bruce Springsteen. Det här liknar Moneybrother. Det här är romantiskt. Det här är någon (Joel Alme) som brinner för det han gör. Sista låten, Spanish Moss är fin.

Minus: Det här berör mig inte. Det här är svulstigt producerat. Det här är alldeles för arrangerat sett till låtarnas karaktär. Om någon skriker ”vargen” för högt är risken att ingen lyssnar.

Det hela ger ett svagt betyg. Joel Alme lyckas inte. Ändå ska han ha en eloge, fast jag tror han slänger den åt helvete. Från alkoholiserad basist i Hästpojken till det här, P3-kändis och den blåvita klackens darling.

Jag trodde att det skulle vara större.

# Betyg: Tre av sju K7`s

# Drick till: Dry Martini, som en crooner.