Kentuckyseven

Jag har fått mängder av refuserande brev från bokförlag. En gång skrev en skötsam liten lektör: För mycket Auster. Om min text. Först nu inser jag vidden av den textraden.

Resor i skriptoriet är min första bekantskap med författaren Paul Auster (det du, lilla lektör!). Och mycket riktigt, han skriver till stor del som jag hade önskat göra. Torrt, stringent, gammaldags, nytt, obehagligt, vackert, adjektivlöst. Med sitt språk skulle Auster kunna beskriva en kontinentalplattas rörelse i realtid och jag hade fan suttit på helspänn.

I boken möter jag Mr Blank. Han är inspärrad i ett rum. Varje dag byter han kläder och undrar vem som har låst in honom. Han möter människor som kommer in genom dörren. Han vet att han gjort dem illa, eller har han det? Skulden finns där lika självklart som de fyra väggarna.

På 137 sidor, och med en mästerlig avslutning, visar Paul Auster var skåpet byggdes, beskådades, köptes och sedermera ställdes. En dyster läsning men ändå glädjande tänkvärd.

Betyg: Sex av sju K7´s.

Boken är hyllad som ett modernt mästerverk. Men jag måste varna er. Den är inte bra. Ska ni läsa någon bok i år – läs en annan.

Ali Smith är från Skottland, uppväxt i en arbetarklassfamilj. Hon skriver nymodig prosa, sägs vara en förnyare av litteratur och är i ordets verkliga betydelse modern. Jag köper inte haussen.

Boken handlar om en kvinna som kommer in (från ingenstans med trasig bil) och splittrar en familj. Hon är stereotypen av den vilda och vackra karaktären som slår sönder allt fyrkantigt. Hon gör mannen i familjen galen, blir bästis med dottern, knullar sonen och får modern att fundera på livet. Suck.

Boken blir långtråkig och förutsägbar. Det moderna språket blir hinder i läsningen. Det känns som att Ali Smith vill briljera. Finns det något värre? Jag renar mig med lite hederlig Dostojevskij. Mossigt, dammigt och alldeles underbart.

Betyg: 2 av 7

Ingen vet vem M. Agejev är. Förutom M. Agejev. Han beskriver en obehaglig ung man och dennes förfall till kokain. Jag är redo att hylla.

Boken är skriven direkt och träffar likadant. Den utgavs första gången 1930 och är en del av den ryska skattkistan. Det är något kantigt med rysk litteratur, något som fängslar.

Huvudpersonen Vadim Maslennikov beskriver sin skolgång, sitt hat till sin snälla men fattiga mor, och sin slutliga undergång. Det är ryskt på ett omisskännligt vis. Det går omöjligt att hysa några som helst goda känslor för Vadim. Ändå vänds bladen hoppfullt.

När jag läser ”Roman med kokain” slås jag först av att alla böcker borde vara 196 sidor långa. Samt att ingen skriver så här som inte levt genom sitt öde.

Det gör ont att skriva. M. Agejev är därmed sönderslagen tills benknotorna tränger genom skinnet.

# Betyg: Sex av sju K7´s.

# Drick till: Sicilienska rödvinet Ságana.

# Lyssna till: Pytor Ilyich Tchaikovskys samlade symfonier.

Det är en vidunderlig prestation han har gjort, Georges Perec. En myriad av människoöden från en och samma trappuppgång i Paris. Noga katalogiserad, noga utförd. Alldeles omänskligt noga.

Jag vet inte var fransmannen har fått alla märkvärdiga historier ifrån. Många av dem hade gott kunnat stå på egna ben. Jag minns velodromcyklisten, akrobaten som vägrade går ner från sin trapets, paret som tvingades till svart magi. Mångfalden i porträttgalleriet är utan motstycke.

Min största invändelse är att det blir för kliniskt. För lite kött och blod, för lite känslor. Perec stryker under varje bokstav med linjal. Tvångsmässigt, inte sällan långtråkigt.

Jag har läst varenda bokstav. Det tog mig fyra månader. Det var inte lätt. Jag tar med mig Bartlebooth och hans historia; gentlemannen som går från ingenting till ingenting via världens hamnar och ett pusselinferno. Det ödet kommer alltid finnas med mig.

Betyg: fyra av sju
Drick till: Carnegie Porter
Lyssna till: Popcorn på 78 varv

Min namne skriver en brevväxling med Kadir. Det tar ett tag innan jag inser att greppet gäller boken som helhet, men efter viss tillvänjning (cirka 82 av 359 sidor) är jag fast, även i formatet.

Khemiri slog igenom med en meteors styrka när debuten ”Ett öga rött” släpptes. Han följer upp succén med Montecore, en vacker hyllning till ”pappor” (tjena jävla galoscher) samtidigt som det är humor, tragik och magkänslor på ett övertygande och litterärt sätt.

Man får en uppriktig förnimmelse av hur det kan vara som ny i Sverige. Vilka blickar man möter, vilka ord man hör, vilken syn man får på de märkliga invånarna. Det är ingen stolt resa för ”svennarna”.

Författaren har språket i sin hand och diskuterar det gärna med läsaren. Jag upplever, gillar och bankar in en given femma i betyg.

Betyg: Fem av sju K7´s.
Drick till: Rooibos-te, sent på natten
Lyssna till: Straight Outta Compton

Redan från första sidan gillar jag Gavaldas bok. Den suger in läsaren i Paris, bokstav för bokstav. Jag trivs i lägenheten som den märkliga trion, sedermera kvartetten, bor i. Det är Philous lägenhet och den är liksom mannen själv otidsenlig, aristokratisk, spännande.

Huvudpersonen Camille bor mitt i Paris, högst upp i ett kallt kyffe till lägenhet. Hon räddas från att frysa ihjäl av den märklige grannen, vykortsförsäljaren Philibert Marquet de La Durbellière. De bor tillsammans med kocken Franck, en klart otrevlig typ.

De kämpar kring livets stora ämnen (utsatthet, ensamhet, vänskap, kärlek) utan att riktigt veta hur man gör. De försöker ta hjälp av varandra vilket, även när det misslyckas, blir deras lycka.

Berättelsen blir tyvärr svagare ju längre den lider. Sista tredjedelen drar ner betyget. Det blir för lyckligt för min olyckliga smak. Det fastnar inte på mig. När jag väl stängt sista sidan är den borta. Bara borta.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Opaliserad pastis
Lyssna till: Fläskkvartetten

Gunnarssons första roman. En historia om ensamheten i Finspång och vantrivseln i en svensk småstad. Hotellet-fylla varje lördag, vardagsjobb på U-livs, långsamma dagar.

Det märks att det är äkta. Tamejfan om inte Gunnarsson själv supit sig full på stads i Finspång varenda lördag i tio års tid. Han skriver befriande enkelt utan en mängd jobbiga adjektiv. Ibland för enkelt, för färglöst.

Det tog mig ungefär två timmar att läsa boken. Den lämnar mig som jag var innan. Ingen omvändelse. Men jag gillade min tid med boken. Två bra timmar.

Extra plus i kanten för alla varma referenser. Som till Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Som Leonard Cohens ”Songs of love and hate”. Tyder på god smak.

Betyg: Fyra av sju K7´s
Drick till: Kvantrå
Lyssna till: John Lennons ”I´m losing you”

Han joggar runt Helsingfors. På jakt efter hus. Kåken ska få tillbaka fru och barn som förlorades när knytnäven landade i fruns ansikte. Uppförsbacken är kraftig innan man kan börja uppskatta huvudpersonen.

Löpgravsvägen är tragisk, svartsynt och finskt rolig. Skrattet fastnar på vägen. Den är hyfsat underhållande, om än väl monoton. Kari Hotakainen skriver bra, en lätthet som imponerar. Hans galning till huvudperson blir intressant. Korta kapitel, allt skrivet i jag-form, ur sex-sju personers olika synvinklar.

För alla som någon gång varit på en husvisning är bokens mäklardel amusant. Dåliga objekt pyntas med leksakstraktorer på tomten. Solen ska falla på äppleträdet, lägg visning till klockan 17. Magkänslan för pengakåta mäklare förblir ogillande.

Det jag saknar är suget i magen. Jag längtade aldrig efter boken, trots att den låg på nattduksbordet i över två månader.

PS: Det finns en formulering i boken som beskriver tystnad på ett fullkomligt överbegåvat sätt. I en enkel mening. Jag berättar inte hur, snor det själv istället. DS.

# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Nubbe.
# Lyssna till: Sex pistols.

Det är något fantastiskt med ryssar. Stenhårda men ändå romantiska. De kan äta svart bröd och slurpa i sig ljummen rödbetssoppa med stil. Utan att ens höja blicken. De vet att livet är skit och agerar därifrån.

Gary Shteyngart är ryss. 1979 flyttade han från S:t Petersburg till New York i en historiskt bytesaffär. President Carter skickade spannmål till CCCP och fick en mängd ryska judar i utbyte. Så där stod Shteyngart. Sju år och kastad från kommunismens kärna rakt in till Pennsylvania Station.

Hans debutbok är bra. Men boktiteln är bättre. För tankarna till Dostojevskij och den bistra Sibiriska stäppen. Så funkar nu inte boken. Istället skriver Shteyngart på sitt egensinniga sätt. Det blir ofta jävligt roligt.

Huvudpersonen Vladimir träffar bland annat den oefterhärmlige Rybakov, Fläktmannen. En kortstubinerad rysk gubbe som sitter i sin lägenhet och pratar med sin enklaste vän, bordsfläkten.
”Fläkt, det här är Vladimir. Vladimir, Fläkt.”
”Trevligt att råkas” sa Vladimir till Fläkten. ”Jag har hört så många underbara saker.”
Fläkten sa inte ett ord.
”Fläkten är lite trött” sa Rybakov och strök över bladen med en bit sammet. ”Vi ägnade hela gårdagskvällen åt att dricka och sjunga huligansånger.”

Jag tappar tråden ibland. 473 sidor blir för mycket av samma gegga. Men vill ändå ha mer. Någonstans läste jag att Gary Shteyngart åkt till Baku för att skriva sin nästa bok. Det bådar gott.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Te och cognac.
Lyssna till: Bob Dylans ”Talkin´ John Birch Paranoid Blues” från första Bootlegplattan.

Den har kallats Europas Da Vinci-kod, äventyrsromanen som sålt sönder sig i Spanien. 43-årige Zafón skriver manus i Hollywood och är född och uppvuxen i Barcelona, något som känns i stadsbeskrivningarna. De är utomordentliga.

Sedan måste jag sträcka upp ett varnande långfinger. Detta är, hur det än känns i början, en deckare. Deckare är en vederstygglighet. Jag känner mig lurad.

För det börjar så bra. Tioårige Daniel går med sin antikvariefar till De bortglömda böckernas gravkammare. Han får en bok av Julián Carax, en bok som sedan förtrollar Daniel och tar över pojkens liv.

Språket tar ut svängarna, med känselspröt i början och alltför upprepande efterhand. Karaktärerna är underhållande men utan gråskalor Trots det kan jag inte låta bli att gilla allvetaren Fermín som hjälper till i bokhandeln.

”Vindens skugga” är rik i början och fattig på slutet. Jag ser redan filmen framför mig.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Ett glas Ada (systembolaget nr 23070) från Navarra.
Lyssna till: strängt hållen flamenco