Kentuckyseven

1. Feist – The Reminder

Denna fantastiska kanadensiska singer-songwriter har gjort ett fullständigt mästerverk. Blandar och ger. Skjuter från höften rätt in i hjärtat.

2. Arcade Fire – Neon Bible

Uppföljaren till Funeral, som bara växer och växer. Hade äran att se dem live i Sthlm, efter det är kärleken bara större. Det här bandet har fattat grejen.

3. The New Pornographers – Challengers

Ett magiskt band, som levererar igen. Skivan har funnits i min iPod sen jag hörde den första gången. Det finns bara ett ord för denna plattan. Magisk.

4. Band of Horses – Cease to Begin

Bandet som startade i Seattle, men som numera huserar i South Carolina har en nerv som ingen annan. Plattan som kom sent under 2007 kom såg och segrade. Känns som de har svårt att sänka sin lägstanivå.

5. Elliott Smith – New Moon

Killen som dog 2003 fortsätter att släppa plattor. Många av ganska varierande känsla och kvalitet. New Moon lyckas fånga det magiska med Mr Smith. 2 plattor i en. Det blir inte bättre än så.

6. Great Lake Swimmers – Ongiara

Ytterligare ett indieband från Kanada, vad ger de barnen i landet i nordväst. Folk-Rock-Indie när den låter som allra bäst. Your Rocky Spine får mig fullständigt i spinn varenda jävla gång.

7. Missy Higgins – On a Clear Night

Australiska vackra singer-songwritern Missy Higgins, eller som hon egentligen heter Melissa Morrison Higgins har en oerhört skön ton och känsla i sin musik. Jag är svag för kvinnliga ssw’s och detta är inget undantag

1. The Killers – Sam´s Town
En explosion av känslor. Bäst, helt enkelt. 

2. Bob Dylan – Modern Times
Så jävla cool. Dylans bästa sedan skilsmässoplattan -75. 

3. Tom Waits – Orphans
En röst som spökar. Ballader från helvetet. Eller är det himlen? 

4. Ray LaMontagne – Till the sun turns black

K7-favoritens andra studioplatta. Som Van Morrison på taggtråd.

5. Håkan Hellström – Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nått blått
Håkan släpper skåpmat och det är fantastiskt. Helt fantastiskt. 

6. Ben Kweller – Ben Kweller
Kweller spelar alla instrument själv och plattan bara växer. Indie med stil. 

7. Wolfmother – Wolfmother
Aussierock, powertrio, zeppelinriff. Debutvax som det ryker om.

1. Muse – Black Holes And Revelations

Ett rent mästerverk i min bok. Här finns en salig blandning av mystik och ren och skär headbanging rock n roll.

2. The Magic Numbers – Those The Brokes

Uppföljaren till debutalbumet förra året låter sig höras. Skönt känsligt och fullt av texter som har skrivits ned med en hel del eftertanke.

3. Knife – Silent Shout

Svenska syskonparet Dreijer har åstadkommit en mäktig platta, igen. Låtar som Marble House och Silent Shout kommer att hänga kvar i min Ipod hela 2007.

4. Koop – Koop Island

Har äntligen hittat en riktigt riktigt bra svensk jazzskiva. Skivan känns nutid, men samtidigt med lite av det där gamla hederliga Miles Davis stuket kvar.

5. Ray Lamontagne – Till The Sun Turns Black

Ska villigt erkänna att jag var lite nervös inför uppföljaren till Trouble. Kunde mannen med skägget leverera (som det så populärt heter)? Visst, och med råge. Den här skivan kan man slänga på när som helst. Helst.

6. Deportees – Damaged Goods

Fick tips om detta ruskiga band från Polaren Per uppe i norr. Sen dess har den gått varm i bilen, på stejjan och i lurarna. Rent och skönt rätt igenom. Titelspåret är fantastiskt. Tack Palle.

7. Regina Spektor – Begin To Hope

Jag har haft oerhört svårt för fröken Spektor på hennes tidigare skivor. Har känts trist och torrt. På Begin To Hope, känns allt det där som bortblåst. Pianospelet och rösten känns äkta och genuint. Riktigt riktigt skön platta.

Thåström – Skebokvarnsvägen 209

Joakim Thåström åkte hem. Han öppnade dagboken och släppte in. Från knäckande ”Brev till 10:e våningen” till benhårda ”Black Jim”. Rösten bättre än någonsin, ännu närmare mikrofonen. Årets bästa platta. 

Bright Eyes – I´m wide awake, it´s morning

Überkid Conor Oberst från Omaha spelade äntligen in plattan med die grosse P. Så känsligt, så folkligt vackert, så tröstande. Sätt på ”Lua” och sveps bort från marken, upp mot himlavalvet. 

Black Rebel Motorcycle club – Howl

BRMC satte sig runt lägerelden och drog fram mörkt stämda gitarrer, hembränd sprit och bruna bönor. Oh brother were art thou möter Rolling Stones. Stickygiget var frälsande och jag tror fortfarande. 

Antony & The Johnsons – I am a bird now

Fågelskivan av mannen i klänning är en omtumlande upplevelse. Eller som jag skrev i recensionen: ”Antony gråter fram sina texter. Albumet tränger genom alla filter. Det är fan bara att gratulera.” 

Moneybrother – To die alone

En magnifik uppföljare. Vissa låtar är så stora att jag tappar andan. Hits och sköra, svarta ballader. Känslan från spelningen på Konserthuset sitter i. Moneybrother piskar det mesta just nu.

Sufjan Stevens – Illinoise

Sufjan experimenterade med stränginstrument istället för med droger när han var ung. Klokt val. Banjon är med på ”Illinoise” och den viskande rösten biter sig fast i fabulösa textrader. En allsmäktig popskiva. 

Johnossi – Johnossi

Svenskt och alldeles briljant. Årets stora överraskning. John Engelbert och Ossi Bonde använder bara trumma och gitarr, resultatet är svinskön rock´n´roll. Enkelt och genialt.

1. Arcade Fire – Funeral

De kanadensiska makarna Butler har släppt en platta som kör över allt annat. Skivan hyllas av varenda liten recensent och tidning världen över. Och det är inget konstigt med det. Funeral kommer hålla länge. Mycket länge.

2. Deathcab For Cutie – Plans

Det känns som det äntligen har lossnat rejält för DFC. Tidigare alster har varit små previews av denna stora stora platta. Det finns allt på Plans, känslan är att den håller ihop, enormt bra. Finns inte ett dåligt spår nånstans. Hur man än letar.

3. Thåström – Skebokvarnsvägen 209

Att denna skiva fick 7 sjuor i både Jonas och min recension är långt ifrån en slump. Det är Thåström när han är som allra bäst. Vi såg honom en kall februarikväll ute på Eriksberg. Det var ren och skär magi. Klump i halsen och tårfyllda ögon. Fy fan.

4. Anthony & The Johnsons – I’m a bird now

En skiva som tog ett tag att komma underfund med. Minst sagt. Jag kände att det var något speciellt ganska fort, men det tog mig ganska länge innan jag förstod att detta skulle bli en klassiker. Den har frätt hål på mitt skal och kommer att bo inom mig under många år framöver.

5. Kings of Leon – Aha Shake Heartbreak

Svårt att beskriva hur bra den här skivan är. Den släpptes faktiskt redan 2004 i england men först i februari 2005 i US, så jag tar med den i år. Om man kan lyssna sönder skivor, så undrar jag hur min skiva fortfarande överhuvudtaget finns kvar. Rösten, soundet. Det finns inget som liknar detta.

6. Rufus Wainwright – Want Two

Märkliga texter. Musikalkänsla. Pompöst och vräkigt. Dessa ingredienser och mannen myten gayikonen, Rufus har snott ihop en vacker och rått utlämnande skiva. Den bara växer och växer.

7. Teddy Thompson – Separate Ways

Melankoli på en lagom nivå. Ett Alt-Countrysound som tilltalar mig i alla lägen. Mannen som har Linda Thompson som mor har gjort en gedigen och välformad skiva som ger mersmak.