Kentuckyseven

Krönika om Aranäs segertåg, tidigare publad i lokalpressen.

Gänget som stack ut hakan

Det låg i luften i söndags kväll. Ett kaos, en säkerhet. Det var kvällen som Aranäs skulle till elitserien. Det fick kosta vad det kosta ville.

Handboll är speciellt. Äkta och antikt, en grekisk-romersk känsla. Det är känslofyllt och aggressivt. Aranäs är mästare på spelet, laget tänjer på gränserna.

Inför säsongen gjorde klubben det förbjudna. Aranäs sade högt att man skulle vinna serien. Gänget stack ut hakan. Sedan stod man upp för sina drömmar, krossade motståndet och vann serien överlägset.

Många av Aranäs spelare är fostrade i klubben. Därför blir bandet mellan publiken och laget starkare än på många andra håll. Det blir känslosamt. Och fler ungdomshjältar är på gång, var så säkra.

Den officiella publiksiffran var 1 150. Många fick vända i dörren, lappen satt på luckan. Ändå lät det som om hela kommunen, 73 938 personer, var där. Folk hängde i ribbstolarna för att få en blick av sina hjältar. Det var ryggdunksmaraton.

Kanske var Kungsbackas politiker där. Kanske fick de en stöt av den elektriska stämningen. Aranäs behöver en värdig sportarena. En satsning som efter söndagens väckelsemöte står självklar för alla i byn.

Mikael Franzén borde få en staty utanför den nya arenan. Franzén har tagit Aranäs från ett litet division 2-lag till den absoluta toppen. Hans insats har varit ovärderlig. Även kollektivet ska hyllas. De egna produkterna, stjärnan Alexander Borgstedt, målvakts-Tony, ledarna, fansen, grundaren Elon Josefsson och hans kompisar. Alla är guld värda.

Det syntes i ögonen efter slutsignal. Efter skumpasprut och ringdans. En tomhet. En segerns sötma uppblandad med förvirring. Spelarna hade tagit laget till elitserien, målet var nått. Det tog klubben 63 år. Det är värt att fira.

Jonas Löfvendahl