Kentuckyseven

Howard Eliott Payne – Bright Light Ballads

Ytterligare en overkligt bra debutplatta. Den oväntat brittiske Howard Eliott Payne gör allting rätt. Hela plattan osar av den där amerikanska folkkänslan som man bara kan älska. Rakt in i hjärtat. Det skulle vara intressant att se om någon skulle kunna sitta still med skorna under bordet, när Howard kör igång.

Iron & Wine – Around The Well

Sam Beam känns som en gammal vän, som jag aldrig vill skiljas från. Hans musik är som den där sköna dimman man ser över ängarna på sensommaren, som älvor ungefär, fast med mer skägg.

När han gör sin grej är det som Dallas var på 80-talet. Lite som att vakna upp 5 avsnitt senare, och allt var en dröm. Around The är inget undantag, skivan som innehåller b-sidor och andra sköna uttag ur musikarvet Iron & Wine innehåller mycket banjo, steel guitar och alla andra attribut som skapar soundet, som jag missbrukar så svårt.

Bon Iver – Bloodbank EP

Justin Vernon kan sin sak. EP:n håller måttet. Kommer kanske inte upp i Forever Emma klass, men den går inte att se förbi på en lista som denna.

Varje gång jag åker förbi Järntorget och Pusterviksteatern, hör jag de dubbla trumseten, ser de slitna t-shirtsen och de vildvuxna skäggen, men framför allt Vernons enorma stämma. Fy fan, det är bra detta. Riktigt bra. På så många sätt. Titelspåret är mördaren i filmen. Inte svårt att lista ut.

Elin Ruth Sigvardsson – Cookatoo Friends

Har alltid gillat Elin. Från första plattan. Såg henne på konserthuset, och föll pladask. Känsla attityd och låttexter av absolut högsta klass. Duetten med Lars, min idolfavorit genom alla tider, klättrar upp på ryggen, tar ett rodeogrepp och hänger kvar. Den går inte att bli av med. Världsklass.

A.A. Bondy – When The Devil’s Loose

Mannen går från klarhet till klarhet. Förra plattan var en av förra årets absoluta favoriter. Denna gång har han tagit ett kliv närmare Dylanstatus i mina öron. Det är svårt att välja ett spår som inte blir ett monster i lurarna, men smaka på False River, så kanske man får känslan för vem han är.

Wolfmother – Cosmic Egg

Det här bandet kan. De kan tamigfan allt. Hur man kan följa upp en debut som deras förra platta är helt osannolikt. Efter att se dem på Way Out West blir man inte klokare. Fan, att man kan få fram ett sånt sound, som egentligen bara kan finnas på en scen, den scenen just då.

Har redan tidigt annonserat att Cosmic Egg skall finnas på denna lista. Kunde ha gjort det innan den kom ut. Man bara vet att det blir jävligt bra. Andrew Stockdale for fucking President.

Funeral Party – Bootleg EP

Ett band som jag bara går och väntar på. Har lyssnat sönder EP:n, och är i stort behov av en fullängdare. Californien har skickat ut ett antal bra band, helt övertygad om det. Men Funeral Party känns nytt och fräscht. Lyssna på NYC Moves to the Sound of LA ,så förstår du jag vad jag menar. Inget plagiat på något som redan finns att köpa på iTunes. Stenhårt, melodiöst, alkoholdoftande och riktigt jävla bra. Ser fram emot mer.