Kentuckyseven

1. Håkan Hellström – 2 steg från Paradise

Tio år efter debutplattan har Håkan gjort ett mästerverk. Varken mer eller mindre. Här finns texterna, musiken och känslorna 2010.

Höjdpunkterna är många, det är en klassisk fullängdare. Främst är det en helhet. En genomlevd och imponerande samling låtar som alla spelar roll.

Håkan plockade fram årets mäktigaste skiva när det behövdes som bäst. Jag är innerst inne bara glad över att ha fått vara med när det hände.

2. Deer Tick – The Black Dirt Sessions

Ett gäng bråkstakar från Providence, Rhode Island har fixat en platta fylld av Kentuckysevenmusik. Deras svarta sessioner fastnade som smuts på mitt hjärta.

Folk som sett Deer Tick live påstår att bandet är på en mission. Att de håller på att rädda livemusiken. Att de spelar som om varje kväll var den sista.

Jag vet vad jag hör. Ledfiguren John McCauley III blandar blues, folk och rock på ett sätt som får mig att tro honom. Allt det han säger.

3. Justin Townes Earle – Harlem River Blues

Justin Townes Earle driver på med sin honky-americana. Den där alt-countryn med gospelsväng som inte går att värja sig emot.

Son till Steve Earl, döpt efter Townes van Zandt, och i herointräsket redan som tonåring. Den ärrade bakgrunden hörs i låtarna.

Jag kan inte sluta stövelstampa när han skruvar upp Harlem River Night eller Workin´ for the MTA. Det är bra, på riktigt.

4. Anna von Hausswolff – Singing from the grave

Anna von Hausswolffs debut golvade mig direkt. Här finns en kraft, en rak höger som gör att jag får kippa efter luft.

Jag såg henne i Annedalskyrkan en varm sommarnatt. Hon sprang fram till flygeln och det var religion, det var hela jävla kosmos.

Jag vet inte var AVH hittar sin styrka. Jag vet att den är unik, att den gör ont och att den behövs.

5. Neil Young – Le Noise

Det är bara Neil Young och en distad gitarr. Inga andra musiker, inga Crazy Horse eller doatjejer. Det är årets intressantaste platta.

Producenten Daniel Lanois (U2, Bob Dylan, mm) har fått fram ett galet och modigt ljud. En matta med ”le noise” som bara den ljusa gubbstämman bryter igenom.

Det är en urladdning. Jag hör texten i Hitchhiker och inser att den här plattan hänger med mig vart jag än styr mina steg framöver.

6. Delta Spirit – History from below

Delta Spirit spelar 300 gig per år. De har plåtlock och skrot med sig på scenen. De är uppvuxna på musik som inte görs längre.

Det är härligt amerikanskt, lyssna upp guldkorn som St Francis, Bushwick Blues och Vivian. Fucking asbra.

7. Tweak Bird – Tweak Bird

Redan i öppningsspåret sjunger Caleb och Ashton Tweak sitt statement: “In our minds we are the chosen ones”.

Illinoisbröderna gör riffrock med lika mycket attityd som en tigertank i öppen strid. Det är bara att stoppa in cigarretten i mungipan och hänga med. Annars kan det nog sluta illa.